Skall vi starta kollektiv?

Jag har tidigare (förra inlägget) nämnt att jag känner hur mycket tid i mitt liv försvinner på saker jag gör för någon annan, i det fallet mitt jobb. Inte specifikt detta jobb som så, utan jag känner ett behov att kunna styra mer över min tid som jag vill. Att spendera spenderar en timme dit, en timme hem och nio timmar väl på plats på uppgifter där resultatet är svårt att se och nyttan i slutändan faller till någon annan känns inte vettigt.

Tid är som sagt för dyrbar.

Dessa funderingar är dock inte nya, jag hade dem när jag bodde i Göteborg för runt tre till fyra år sedan. Jag har sedan dess försökt komma på sätt att kunna komma undan detta måste att lägga ner så mycket tid på ett jobb. Ett av de första följer nedan!

Så jag började i änden ”varför behöver jag jobba”? För att få in pengar. ”Varför behöver jag pengar?” För att täcka mina utgifter. ”Kan jag komma undan mina utgifter?” Mja, inte alla och inte helt. Vilka utgifter kan jag då göra mig av med, eller skära ner på, för att på så vis kunna få ner behovet av pengar och spara tid? Sett till storlek är nog boende och mat de två största, där den förstnämnda är störst. Och om man kunde dela på dessa kostnader bland flera, desto lägre kostnad behöver varje person bära.

Vi startar ett kollektiv!

Man kanske kan samla ett gäng vänner, gärna några som har jobb de själva vill skära ner på eller kanske kan jobba hemifrån med och köp en gård i norrlands inland, där kan man bo billigt! Man kan man finna gårdar för bara ett fåtal hundratusen, exempelvis denna.

Rött gårdshus i norrland

Ordna och renovera så att varje person får ett rum var, man delar däremot på kök, badrum och vardagsrum/allrum. Man kan spara på en massa annat i samma veva, en gemensam TV i allrummet där man för mötas för att se på film, spela TV-spel etc.

Man får se till att man har en rejäl internetuppkoppling, så att alla kan samsas samt att öppna upp just för jobb hemifrån.

Förhoppningsvis kan man komma ner i levnadskostnad såpass lågt att alla kan gå ner i tid, eller jobba mer hemifrån. Få mer tid över till sig själv helt enkelt. Jag tror det skulle fungera och vara rätt trevligt på samma gång. Tänk att samlas för matlagning varje dag, hänga i vardagsrummet och spela, prata, umgås helt enkelt. Och de, som jag, som behöver kunna komma undan ibland har sitt eget rum som tillflyktsort.

Det kanske inte vore helt fel.

Jag har haft andra funderingar också på hur jag skulle vilja leva mitt liv, de får komma i framtida inlägg.

Bara skriv…

Jag har ett problem. Jag vill skriva. Jag vill sätta ord på pränt, få lite liv i den här gamla bloggen, få uttrycka mina tankar och funderingar. Det låter så enkelt, men vad skall jag skriva om? Vad är det jag vill ha sagt? Jag har helt ärligt ingen aning, annat än detta sug efter att få ur mig något. Nada inspiration infinner sig.

Kan man dock kanske tvinga fram kreativitet? Forcera inspiration? Jag bestämde mig för att tvinga ner mig framför datorn med tanken ”bara skriv”. Se efter vad som skulle hända.

“You can’t wait for inspiration. You have to go after it with a club.” – Jack London

Det visade sig inte vara helt fel tänkt. Om jag inte kommer på något att skriva om, varför inte skriva om just det; mitt problem med att inte komma på något att skriva? När den tanken väl satt sig så kom orden av sig själv.

…Nåja, i alla fall en del. Min koncentration är ibland (oftast) hal som en ål att hålla fast vid.

En anledning till att jag vill komma igång med skrivandet, utöver det pockande suget, kommer av de funderingar jag och Rania haft om att leva ett friare liv, Vi har lekt med tanken på att ge oss iväg i vår lilla buss, åkandes runt i Sverige och Europa. Att inte vara så bunden till en plats och en så inrutad vardag som vi lever nu. Men det kräver något jobb man kan utföra i rörelse så att säga. Rania har sitt fotande och sin blogg, men jag? Ingenting… ännu. Skulle inte skrivande kunna platsa in rätt bra där?

Jag skulle också väldigt gärna kunna komma ifrån det sorts jobb jag i dagsläget har. Inte att jag på något sätt vantrivs där jag är nu, tvärtom, men att spendera en timme till och en timme hem från ett kontor där jag i sin tur spenderar runt nio timmar till av min vakna tid utförandes uppgifter jag har svårt att se resultatet av och främst för någon annans vinning… det känns för mig inte något jag kan syssla med i resten av mitt liv.

Tid är för dyrbart.

Jag vill samtidigt ha något mer kravlöst, där den enda jag egentligen ansvarar inför är mig själv. Där så få som möjligt är beroende av det jobb jag utför. Skulle jag skita i att jobba en vecka så är det bara jag som får sota för det.

”The secret of getting ahead is getting started.” – Mark Twain

Därför måste jag komma igång med skrivandet. Och som med det mesta annat måste man göra det en hel del innan man blir bra på det. Detta är det första steg jag tar, mitt första tafatta försök att slita mig loss och få en sorts frihet jag verkligen längtar efter. Jag kommer antagligen att misslyckas, tappa suget, också någon gång helt vilja ge upp. Men jag måste försöka och detta är i alla fall en sorts början.

Fortsättning följer.

På väg…

Nu har vi (jag och min flickvän Rania) äntligen kommit iväg på vår planerade bilsemester. Allt är inpackat i vår folkabuss, inte så tuff som det låter men rätt tuff ändå, vi har precis tagit första stoppet, ett bad vid stora hullsjön. 


Vi tar det långsamt, då vi inte har något annat mål än att leta oss uppåt och inåt landet. Kanske hinner vi in i Norge. 

Allt, förutom att vi fick lämna katterna hemma, känns bra. 

Introvert och det känns okej

De senaste dagarna har jag äntligen kommit mig för att läsa en bok jag köpte för ett bra tag sedan, som sedan dess legat orörd på min surfplatta. Boken är ”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman (ni kan hitta den här eller här i e-bok).

I den tar han upp personlighetstypen introvert, hur en sådan fungerar i både tanke och handling, hur man som introvert skiljer sig från extroverta samt styrkor och svagheter i båda. Uppskattningsvis känner jag starkt igen mig i runt 80-90 procent av vad han beskriver. Att jag faller in under det introverta paraplyet har jag vetat sedan tidigare, Myers-Briggs-tester både genom jobb och privat har alltid lagt mig högt i det draget; aldrig under 70 procent och sällan under 80.

Det den här boken däremot har bidragit med är att ge mig en förståelse för och insyn i många av de drag och sätt jag har. Jag är inte konstig, det är inget fel på mig, utan mycket av vad jag tidigare sett som särdrag i mig själv snarare är något de flesta introvert lagda har gemensamt. Det är en otrolig befrielse.

Läs mer