Andreas-Skoglund.se

Blogg

Nu vill jag få vara lite hatiskt (dåliga titlar på bilder)

Sådär hatisk man bara kan vara om man bor i ett I-land; något som grundar sig i helt vardagliga saker som i slutändan inte har någon som helst betydelse i livet. Man har helt enkelt det för bra och börjar reta sig på småsaker.

Då jag har petat runt en del på Deviantart på sistone i jakt efter inspiration så kan jag inte undvika alla dessa foton folk har tagit där de satt en titel som i deras ögon antagligen är poetisk och fylld med betydelse, men som inte har ett jävla ruttet dugg med bilden att göra. Någon jäkla sorts innegrej där jag inte kan annat än att anta att de inte vågar lita på det reella värdet i sina bilder så de känner sig nödgade att kompensera med att sätta en ”betydelsefull” titel på skiten.

Här följer ett par exempel:

  • In case you didn’t hear me the first time… – ”…jag drog på mig de här ljusblå latexbyxorna, står nu och poserar tafatt framför en kritvit vägg… så att du vet, menar jag.”
  • Boy don’t talk about it – Tala om vad? Vad skall pojken ifråga inte tala om? Hennes hår? Att fotografen lyckats beskära bort stor del av hennes högra arm? Vem är pojken ifråga? Vad har rubriken ö.h.t. med bilden att göra? Ingenting.
  • Burning heart – Ser mer ut som gräs för mig. Nej, den hade inte behövt heta ”Women in red amongst burning grass” även om det hade varit en mycket trevligare titel. Men ”Burning heart” syftar väl på något sorts kärleksproblem skulle jag tro… var finns det i bilden? Faktum är att bilden inte förmedlar någon direkt känsla alls, det är en snygg brutta i röd klänning med eld i bakgrunden. En arbetskollega hade tanken om att det kanske är så att hon är kär i gräset i fråga. Då blir titeln däremot mitt i prick.
  • Shouldn’t Take Me For Graunted – Ung vacker flicka som ser ut som hon förlorat sina händer någon gång under sitt liv. Kan det således handla om att titeln är en kommentar från hennes händer; att hon inte borde ha tagit dem ”for graunted” för att en dag kan de försvinna? Djupt. Graunt är visst en äldre stavning av ”grant” så antagligen rör det sig inte alls om ett stavfel utan personen ifråga har lagt ner tid på att leta reda på den äldre varianten av samma ord för att… ja, inte fan vet jag.
  • Last Sunrise – Va? Varför är det här den sista soluppgången? Vad har den ens med en soluppgång att göra? Eller skall solen vara hennes bröst och att detta var absolut sista gången hon flashade dem för fotografen, oavsett hur mycket han tjatar? Vem vet.
  • Come Night I Reign – Säger han och plaskar med vattnet som en femåring i barnpoolen. Den här vore i.o.f.s. lite rolig om det är en ordlek på regn/rain; ”Come night I rain” och det hela handlar om den här vuxna mannens glada plaskande med vatten runt midnatt varje dygn.
  • The rumors are true – …”Yes, I was born a man”. Har inget emot transsexuella på något vis, det var bara den första (och enda) tanke med någon som helst koppling med rykten och denna bild jag kunde frammana. Vad är titelns sammanhang med bilden, kan ni se det?

Vad jag vill säga är helt enkelt: En ”känslosam” eller ”betydelsefull” titel gör inte ett skit om den inte går att koppla till bilden. Det är lite som att visa lite extra hud bara för att chocka. Man försöker väcka någon sorts reaktion där man inte lyckas med just det med bilden i övrigt. Försök istället förmedla känsla med bilden. Får man till det så behövs ingen titel alls för att få människor att känna och reagera.

Nej, ta inte det här inlägget på för mycket allvar.

Död åt kreativiteten!

Jag vill skapa något. Jag vill kunna sitta ner och ta fram saker på samma vis som jag gjorde när jag var yngre då jag klämde ur mig winamp-skins, skrivbordsbakgrundsbilder, 3d-modelleringar/renderingar och annat på löpande band. Men det går inte nu för tiden. Jag tror jag måste ha drabbats av ”vuxen-ADD” om det nu kan finnas något sådant. Där jag förr kunde sätta mig och grotta ner mig timtal  i guider på hur man modellerar med hjälp av polygoner eller NURBS, eller kanske hur man gör banor till Unreal, så tar det idag bara fem minuter innan jag har ledsnat och börjat pilla med något annat. Klicka runt på diverse hemsidor, stör mig på något som borde städas undan eller vad som helst förutom det jag försökt koncentrera mig på.

Det känns som att hjärnan helt enkelt inte kan slappna av tillräckligt länge för att kunna fokusera på en sak. Den måste hela tiden ha något nytt, ett nytt intryck eller en ny tankegång. Detta förstärks av att något av de få saker som kan få mig att fokusera/slappna av är att spela något datorspel eller se på en serie/film; hjärnan sitter bara där och blir matad och får det den vill ha.

Helgerna räcker inte riktigt till för att den skall kunna varva ner, det är för kort tid helt enkelt. Så jag ser väldigt mycket fram emot semestern i sommar. Men det är bara fyra veckor det med. Även om jag skulle klara av att varva ner då så är jag tillbaka i allt uppvarvande igen därefter. Ibland får jag små löjliga fantasier om att bo någonstans långt bort från allt, där jag har mer tid att göra vad jag vill. Såpass mycket dötid att hjärnan kan varva ner; sluta att söka efter nya intryck konstant, kanske till och med hamna i tristess för att därefter börja skapa egna saker igen. Men man måste ha pengar för att leva. Bah! Om det bara gick att kombinera detta på något vis, tjäna pengar på en sådan tillvaro. Man kan alltid drömma och hoppas på triss.

Utöver detta så är mitt liv just nu rätt jävla bra. Älskar dig min Rania.

 

CameraBag 2

Jag har lekt lite med CameraBag 2 de senaste dagarna och jag gillar det rejält. Kanske lite hipster och så vidare, men bry.

Rania

Klicka.

Ranian

Färgfilm

Här är en av de bilder jag också skannade in från någon färgrulle jag hade liggandes. Ranian, mitt hjärta. Antingen en Kodak Gold, eller någon billig ”Kodakcolor” från ICA.

Tri-X

Jag och Rania svängde idag förbi hennes skola för att skanna in lite negativ vi haft liggandes. En del av det jag hade, iaf. av den svartvita filmen, finner ni nedan. Jag vill minnas att jag kört filmen efter ganska hög ISO (s.k ”push”). Framkallning av Fotokompaniet i Göteborg.

Go julklapp från mitt hjärta

För mig att ha när hon inte är hemma.

 

Jag kan inte njuta av spel längre

Detta är något jag kom fram till när jag nyligen spelat igenom Skyrim. Det saknades hela tiden något för mig, eller jag hade i alla fall en känsla av något som jag inte hade när jag säg, spelade igenom Morrowind när det var nytt. Eller Fallout 2 förr i tiden.

Jag kände stress. Prestationsångest. Alla beslut jag tog i spelet var baserat på att förbättra min karaktär, få bättre utrustning eller göra klart ”quests” endast för att ha dem klara.

Kvar fann inte den där utforskningslusten som drev mig förr i tiden. Den där nyfikenheten i att utforska nya grottor och ruiner för utforskningens skull var borta. Istället hade det ersatts med någon sorts cynisk vuxen syn på spelet. Jag visste att den här grottan bara var ännu en ”bana” att klara av. Möjliga monster och/eller människor jag skulle möta däri var bara hinder i vägen för att komma till ”målet”. Målet då antingen få min karaktär att gå upp i ”level”, eller finna bättre utrustning, möjligtvis något ”Dragon Word” i slutet av grottan.

Det kändes som att jobba. Allt var bara arbete emot något diffust slutmål av förbättring eller ja, jag behövde ta mig till nästa steg hela tiden, nästa uppgift. Tillslut så ledsnade jag så otroligt på det hela, att jag i slutet stressade igenom huvudquesten, bara för att få vara klar med spelet så att jag kunde sluta spela.

Jag vill inte ha det så här dock. Jag vill kunna njuta av spel såsom jag gjorde förr. Man kan nog säga att till viss del handlar det om spelen själva nu. Det finns ingen riktig utmaning eller just till att utforska grottorna då du får exakta målet utmärkt på karta och kompass med pil. Varför leta runt själv då? Men jag tror ändå att det mest handlar om en förändring i mig själv, samma sak som får mig att stressa och må skräp över mitt jobb vissa dagar förstör för mig här. Jag MÅSTE nå något sorts klarmål, med bästa möjliga resultat. Vilket får mig stressad och hatisk i stort sett.

Jag tänkte försöka mig på Skyrim igen dock, men med lite ändringar i spelet som kanske kan hjälpa mig att få tillbaka utforskarlusten.

  • Inaktivera alla pilar till questmål/direktioner på kartan. Jag får bara köra på vad som skrivits i dialoger etc, precis som i Morrowind.
  • Fast travel får vara förbjudet, i största möjliga mån. Gå/rida/åka vagn är däremot helt okej.

Vad mer skulle man kunna ta och ändra?

Att finna ett syfte

Jag har länge känt att det saknas något i mitt fotograferande,  att jag mest vilset trampar runt och inte kommer någon vart. Jag tror att jag äntligen kommit på varför, en anledning så självklar att jag nära nog skäms för att jag inte kommit på den tidigare.

Jag har inget syfte med fotograferingen.

Det har mest handlat om prylar; nya kameror, objektiv och så vidare. Men det räcker bara så länge, tillslut så står jag där med alla de kameror jag någonsin kommer att behöva (nåja) men jag gör aldrig något av dem. Det blir aldrig några bilder värda att spara… okej, ett par vettiga har det väl blivit, men när jag tänker efter så har de kommit till då jag fått någon idé för stunden och kört vidare med den.

Jag vill ha ett syfte, ett större allomfattande syfte. Tänk ett fotoprojekt som täcker ett helt år, kanske att dokumentera mitt vardagsliv. Eller möjligtvis dokumentera min uppväxt uppe i Sundsvall, fånga mormor och hemma hos henne på bild, de små skogsdungarna man lekt i och så vidare.

Exakt vilket syfte det nu kommer bli vet jag inte ännu, men jag vill ha ett. Jag kommer att skaffa mig ett; något att plöja ner mitt intresse i. Kanske borde jag försöka spalta upp lite vad jag faktiskt gillar och finner intresse i? Vi gör ett försök.

  • Människor; människor som står ut, har en egen stil eller speciellt/vackert utseende
  • Händelser; små vardagliga berättelser kanske man kan säga. Saker och ting som händer omkring oss

En liten uppdatering angående mitt liv i övrigt; Hon är underbar.