En hemsida tillhörandes Andreas Skoglund

Tjo, har just slängt ihop en länksida här till höger, där ni hittar lite länkar till vänners bloggar, sidor jag finner intressanta och lite andra sidor som finns kopplade till min webbserver. Tog då också bort de små länkarna som fanns längst ner till höger i min sidodel, då de blev lite överflödiga.

Annat då, jag har just tagit första steget till en internetfriare vardag. Facebook och Beejive IM finns inte längre på min iPhone, klockrena applikationer så använd dem gärna, men de gör det för enkelt för mig att tillfredsställa det där lilla onlinesuget jag får ibland. Så bort med dem! Samt, klockan är nu tolv, lägger jag mig nu så prickar jag in åtta timmars sömn tills i morgon, så natt med er!

Jag har de senaste dagarna funderar en del över vad jag egentligen gör med min fritid, varför den känns så tom, som att jag aldrig får något gjort samt varför jag aldrig känner riktigt pigg om dagarna. Och jag har kommit på varför: Internet. Internet är källan till allt (nåja) ont i mitt liv, eller snarare min överanvändning av det.

Låt mig måla upp en bild för er, ungefär vad jag gör efter jag jobbat en dag. Jag kommer hem, hänger av mig ytterkläderna, petar in i kylen möjlig mat jag handlat, för att sen slänga mig på soffan med Macbooken för att slösurfa bort någon timme, innan jag börjar med möjlig middag (beroende på hur jag jobbat då), äter middagen för att därefter slänga mig på soffan igen för att slösurfa tills jag skall sova. I stort sett det jag gör, och oftast blir jag sittandes med det för länge, så jag får för lite sömn och vaknar dagen efter ännu mindre motiverad och ännu mer trött än jag var dagen innan.

Jag surfar väldigt sällan något produktivt, kommer att dra en klurig liknelse nu, men säg att man kan se surfinnehåll som mat, jag surfar i stort sett endast snabbmat och godis, inget som ger hjärnan någon riktig mättnad, utan bara lite sockerrus för stunden. Rule 1 och 2, facebook, flashback, även om nu flashback innehåller lite fullkorn då och då så är det mest bara skit.

Minst åtta timmar sömn varje natt, utan undantag… förutom de dagar jag jobbar senast och börjar tidigast dagen efter, då hinner jag inte med åtta timmar oavsett hur jag än försöker, tar för lång tid att ta sig hem.

Jag skall sluta surfa så förbannat. Som det är nu verkar jag sträva efter att vara online konstant på något vis, msn, slösurfa eller annat. Bort med det, så kommer inte vara lite nåbar över nätet, ni som vill ha tag på mig kan nå mig på mobilen, då jag nu vet var den är för stunden.

Nåja, allt är inte så fruktansvärt som det låter här, har annat för mig också, dock för lite annat, för mycket Internet.

Så, sammanfattningsvis:

Tvinga mig själv ifrån Internet. Ger mig antagligen rejäl sysslolöshet de första veckorna, men får förhoppningsvis tillbaka lite inspiration att hitta på annat. Blir inte så låst och uttråkad.

Önska mig lycka till, jag kommer att behöva det.

Det är så segt i Left 4 Dead då det inte finns någon server ledig att spela på, eller att man hamnar på en dålig någonstans i sydostasien som gör att ens ping hamnar runt 1000-strecket. Så jag har bestämt mig för att testa att köra en Left 4 Dead-server, dedikerad, på min server där hemma, samma server som håller den här sidan igång.

Prestanda borde vara fullt tillräcklig, 1.6GHz Pentium Dualcore (Core 2-variant), 2GB DDR2 samt 50/10 som uppkoppling. Vi får se. Skriver mer när den är igång, håller på att installera den nu.

Buss 41, E14 emot matfors. Var ett tag sen jag åkte den nu, antagligen senast någon dag efter högskolan. Samma modell av buss, samma busschaffis men nytt busskort. Det känna helt normalt, men ändå inte alls.

En duva har förvillat sig in mellan två mot varandra ståendes bänkar, i sin jakt på något att äta. Hon får tag i en bit kanelbulle som hon attackerar med snabba pickanden och ryck, vilket får bullbiten att fara runt på golvet som en epilepsiskadad råtta. Det är ganska intressant att följa denna duvas målmedvetna kamp mot brödet, jag märker strax att jag inte heller är ensam i det för på bänken mittemot sitter en man som också han följer duvans framfart med blicken.

Han ler inte, men det behövs inte heller. Vi, två för varandra helt okända människor har denna måndag hittat något gemensamt, något som underlättar den sega väntan vi båda har framför oss. Vi är inte så olika ändå, vi är inte så ensamma som man ibland känner sig. Duvan har slukat hela biten bulle vid det här laget och försvinner iväg. Jag gör strax efter detsamma, men lite gladare till sinnet än innan jag satte mig på bänken.