En hemsida tillhörandes Andreas Skoglund

Buss 41, E14 emot matfors. Var ett tag sen jag åkte den nu, antagligen senast någon dag efter högskolan. Samma modell av buss, samma busschaffis men nytt busskort. Det känna helt normalt, men ändå inte alls.

En duva har förvillat sig in mellan två mot varandra ståendes bänkar, i sin jakt på något att äta. Hon får tag i en bit kanelbulle som hon attackerar med snabba pickanden och ryck, vilket får bullbiten att fara runt på golvet som en epilepsiskadad råtta. Det är ganska intressant att följa denna duvas målmedvetna kamp mot brödet, jag märker strax att jag inte heller är ensam i det för på bänken mittemot sitter en man som också han följer duvans framfart med blicken.

Han ler inte, men det behövs inte heller. Vi, två för varandra helt okända människor har denna måndag hittat något gemensamt, något som underlättar den sega väntan vi båda har framför oss. Vi är inte så olika ändå, vi är inte så ensamma som man ibland känner sig. Duvan har slukat hela biten bulle vid det här laget och försvinner iväg. Jag gör strax efter detsamma, men lite gladare till sinnet än innan jag satte mig på bänken.

Krille (www.krillelille.se) tycker jag är alldeles för slö på att skriva bloggar, så får väl ta tag i det då! Tar och tillägnar hela inlägget till honom, nu när jag ändå är igång. Man kan nog se detta inlägg, eller åtminstone en del, lite som ett svar till Krilles inlägg om dörrar (inspirerat av mig och min idé att knappa ner lite text om dem, särskilt då folks användande av dem), läs hans inlägg här: www.krillelille.se/2009/01/27/dorrar/.

Vi börjar dock med lite musik.

Rachid Taha – Barra Barra

Grymt skön låt, fiskade upp den ifrån Kanal 6s reklam för Far Cry 2, som gick för ett tag sen. Använde iPhonevarianten av www.midomi.com, trodde inte att det skulle lyckas då det kändes som en såpass udda sång, men den trollade fram låtnamnet helt utan problem. Blev så att jag införskaffade hela hans album ”Made in Medina”, dock inte ifrån iTunes då det inte fanns i DRM-fri iTunes Plus-version. Finns det nu, så funderar på att känna mig lite bättre som människa och inhandla det därifrån nu, vi får se.

Apropå det, jag älskar verkligen min iPhone, finns så mycket man kan göra med den att det är helt otroligt! Satt hos Emma förra helgen, Emma var lite sugen att lira gitarr men den var ganska ostämd så hon försökte stämma den med sin gitarrstämmare. Gick inte så värst bra dock, vet inte riktigt varför, kanske var batterierna i den på väg att ta slut, eller så var den på dåligt humör. Nåja, jag knäpper fram App Store på telefonen, söker på ”Guitar”, får tag på InTuna vilket kostar mig 38:- om jag minns rätt och efter några sekunder över 3G-uppkopplingen så har jag det hemma. Vi stämmer sen Emmas gitarr helt utan problem med min telefon, fungerar klockrent, med visuell guide för hur nära/långt ifrån vi ligger på tonen. iPhone är nog något av det bästa jag någonsin köpt.

Nu, till dörrarna.

Hoppas ni läst Krilles variant, mitt infall på det är nog lite tvärtemot vad han skrivit, han stör sig på alla dörrar man måste öppna för hand, jag stör mig på alla människor som inte öppnar dörrar för hand. Tänker då på de dörrar som kommer med en knapp för de personer omkring oss som kanske inte har lika lätt att öppna dörrar som oss andra, rullstolsbundna, folk med kryckor, famnen fulla av saker eller så. Inte konstigt att de knapparna finns till, ibland så har man bara inte så lätt att öppna dem för hand.

Men varför i helsike envisas fullt friska människor att använda sig av de där? Vi har särskilt en dörr på jobbet där man ofta (beroende på från vilket håll man kommer) får gå en bit för att trycka på knappen, men för att öppna dörren så räcker det att bara knuffa upp den direkt då den kommer direkt på ens högra sida. Tro fan att folk ändå envisas att trycka på den där jäkla knappen. Dörren är inte tung, inte jobbig att öppna på något vis… varför? Är vi så grymt bekväma att vi inte kan låta bli knappen? Själv envisas jag bestämt att inte trycka på den knappen, känns bättre att faktiskt få anstränga sig för lite saker ibland, även om ansträngningen i detta fallet är så liten att den fasen inte existerar… tror seriöst att det är jobbigare att ta sig till knappen, trycka på den och därefter gå genom dörren än att bara knuffa upp den och gå igenom direkt istället.

Det var dörrar det. Kommer mer här efter dock, än är vi inte klara. Bland annat om alla prylar och skräp jag köpt på mig på senaste tiden och deras negativa inverkan på mitt banksaldo. Så läs vidare!

(Läs mer…)

…vidvinkel! Japp, till min kamera då. Reser snart till Paris och känns som att det vore häftigt med något vidare än det 18-55mm kitobjektiv jag har nu. Men pengar, pengar och åter pengar :/ Vad behöver man i reskassa egentligen? Biljetter och hotell är redan betalt. 5000:-? 7000:-? Kommentera gärna!

Så, då är snart min första vecka på semestern över, inte utan att en viss dysterhet smyger sig till sinnet. Men skit i det nu, jag har grillat! Och inte bara vilken sorts grillning som helst, utan tillsammans med en riktig legend.

Vissa män är inte bara män, de är något… mer, något utöver en vanlig dödlig. De har en viss ustrålning, som får kvinnors knän att ge vika, och män att ge sina liv åt. Tyvärr besitter inte Tobbeidas något av detta egentligen, men han är en man med stort M! Och som andra män med stort M så lever han uteslutande på grillat kött, och den gångna veckan fick jag och min broder Rikard chans att avnjuta en dylik måltid tillsammans med denna gigant, denna gudom.

Tobbeidas lär oss hur riktiga män grillar sitt kött.

… Men mer om det senare, måste fippla lite, bbl!

Tobbeidas städar stranden innan grillningen kan börja.