Är vi mindre självgående idag?

Detta inlägg kommer till av hur jag idag lämnade in min telefon på reparation (en trasig pixel i skärmen, otroligt irriterande! Ett i-landsproblem av rang) och det tyvärr inte fanns någon lånetelefon att tillgå samt min tidigare telefon lämnad hemma, vilket nu ställde mig utan telefon resten av dagen tills jag kom hem och kunde gräva fram min tidigare modell.

Detta tycker flickvännen är lite tråkigt då det nu blir svårt att nå mig om det skulle behövas. Det fick mig att fundera över om det egentligen är viktigare att kunna nå någon idag än det var för säg 15-20 år sedan, innan mobiltelefonen blev allmän egendom. Hur många gånger på en dag dyker det upp något som vi verkligen behöver kunna nå en annan person för att kunna lösa? Hur många gånger sker det på en vecka, eller en månad?

Är det inte också ibland rätt skönt att få vara onåbar? Att kunna försvinna in i sig själv utan risk att något annat än det i ens omedelbara närhet kan komma att kräva ens uppmärksamhet. Eller är det bättre att alltid kunna nås av ens nära och kära, även om deras ärende kanske är trivialt?

Jag vet att jag själv kan ha svårt att slappna av om jag hela tiden måste vara alert, alltid finnas där utifall telefonen skall ringa. Jag trivs bättre om jag istället kan lägga den ifrån mig, glömma att den existerar och försvinna in i något eget i några timmar. Vilket också gör mig ibland notoriskt svår att få tag på. Även SMS kan ibland få vara obesvarade i dagar om de inte gäller något akut.

Att vara helt utan telefon kändes idag inte helt fel. Vissa saker blev krångligare att utföra men inte såpass att jag inte kunde ta mig igenom dem, som exempel kika saldo på mitt betalkort (bankomater ger fortfarande kvitton) eller förlita mig på en tidtabell i en busskur och inte appen eller hemsidan i telefonluren. Helt ärligt så kändes det rätt bra.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.