De senaste dagarna har jag äntligen kommit mig för att läsa en bok jag köpte för ett bra tag sedan, som sedan dess legat orörd på min surfplatta. Boken är ”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman (ni kan hitta den här eller här i e-bok).
I den tar han upp personlighetstypen introvert, hur en sådan fungerar i både tanke och handling, hur man som introvert skiljer sig från extroverta samt styrkor och svagheter i båda. Uppskattningsvis känner jag starkt igen mig i runt 80-90 procent av vad han beskriver. Att jag faller in under det introverta paraplyet har jag vetat sedan tidigare, Myers-Briggs-tester både genom jobb och privat har alltid lagt mig högt i det draget; aldrig under 70 procent och sällan under 80.
Det den här boken däremot har bidragit med är att ge mig en förståelse för och insyn i många av de drag och sätt jag har. Jag är inte konstig, det är inget fel på mig, utan mycket av vad jag tidigare sett som särdrag i mig själv snarare är något de flesta introvert lagda har gemensamt. Det är en otrolig befrielse.
Jag har många gånger kämpat emot dessa drag, försökt förminska och ”hantera” dem, vilket många gånger har lett till att jag mått dåligt. Känt mig ur fas. Obekväm. Utan att ha kunnat sätta fingret på riktigt varför. Nu, med facit i hand, kan jag komma överens med det faktum att jag kanske inte endast mår bra av att ibland (rätt ofta) kunna dra mig undan från andra människor, utan att det snarare är ett absolut måste för mig. Det är och bör inte vara en punkt för mig att kompromissa med.
För att kunna koncentrera mig och prestera bra behöver jag ha lugn och ro. Ett öppet och stökigt kontorslandskap ger mig inte de förutsättningar jag behöver för att kunna få saker gjorda, eller ens att må bra. Mitt stela sätt att tänka, eller att inte kunna sluta vända och vrida på allt innan jag kan yttra min åsikt om det, kanske inte är en svaghet utan många gånger en styrka.
Jag mår som bäst när jag ensam, eller snarare när jag endast har mig själv att umgås med. Han nämner i boken just hur ordet ensam eller ”lonely” är negativt laddat, men att på engelska finns som alternativ ”solitude”, vilket är något helt annat än att endast vara ensam. Det är ett lugn, en chans att rikta sig inåt, att vara med sig själv. Vi har inte riktigt något liknande i svenskan men som alternativ på svenska slås ett slag för ”självsam” eller ”självsamhet”. Det känns inte helt fel.
Att få inse detta, att det just inte är något fel på mig, det har gjort mig mer tillfreds över lag och mer säker i att våga ta de steg jag behöver för att kunna må bra. Ja, min flickvän har fått spendera mer tid utan mig när jag väl är hemma men istället sitter för mig själv i min bod, det är ett måste för vårt förhållande i det långa loppet. Ja, jag har stängt in mig mer och mer i ensamhet i rum på jobbet för att arbeta och således gått miste om mycket av det sociala med mina arbetskamrater, även det ett måste för mitt välmående.
Och det är okej.
Känner ni igen er i mycket av det jag skriver kan jag rekommendera er att läsa boken. Även för er som endast vill få en insyn i hur en introvert kan fungera så finns det mycket att hämta.