Jag finner ofta nu för tiden att stilhet ter sig närmast obehaglig för mig. Som att mitt sinne hela tiden längtar efter intryck, något att få fokusera på och döva de evigt brusande och bubblande tankarna inombords.
Så har det inte alltid varit. Jag minns hur jag som ung utan problem klarade av att spendera timtal i ensamhet och tystnad, längtade efter och drog mig till det, som någon sorts mänsklig introvert mal och självsamhet en starkt lysande la-… jag släpper den liknelsen innan den ger mig mardrömmar.
Nå, längtar efter det gör jag ännu men jag finner det svårt att hitta till. Utan kontinuerliga intryck i form av musik, video från antingen TVn eller Youtube, eller slösurfande på internet och sociala medier blir jag ofta rastlös och obekväm. Som att jag skyr att möta mina egna tankar.
Varför jag räds dem så vet jag inte säkert, men jag misstänker att det är för att jag har en tendens att låta dem bära iväg mig i ett evinnerligt övertänkande där jag konstant analyserar, vrider och vänder på allt och väldigt sällan egentligen når någon vart med det. Att då mata på med dessa intryck håller visserligen detta tankesnurrande i schack men någon ro i ögonblicket blir omöjlig.
Jag läser för stunden två böcker som jag tror kanske kan hjälpa mig i detta. Ingen av dem introducerar egentligen några nya tankar men det är skönt att få dem i en mer konkret och utvecklad form, underbyggda med fakta (för sånt gillar jag!).
Dels har vi Cal Newports ”Digital Minimalism: Choosing a Focused Life in a Noisy World” där han går igenom vårt behov av ”solitude” (sv. ensamhet, men tycker ordet ’självsamhet’ passar bättre. Man är med sig själv snarare än i avsaknad av andra) och hur vi låter vår teknik i form av mobiler, surfplattor och social media inskränka på detta (inte ett nytt ämne för denna blogg som mina läsare säkert känner ige- HA! Som att jag har några läsare).
Sen har vi Pia Callesens ”Live More Think Less: Overcoming Depression and Sadness with Metacognitive Therapy” där denna handlar mycket om just övertänkande/ältande, hur detta kan försämra vår mentala hälsa samt hur vi kan få kontroll över det. Den terapiform hon tar upp, metakognitiv sådan, berör bland annat att lära känna igen de tankar som hotar att dra iväg en i övertänkandet och ältandet (”trigger thoughts”) och hur vi genom detta också kan lära oss att kliva av det ”tåget” i tid.
Detta inte genom att forcera bort tankar eller byta ut dem mot gladare, utan snarare att acceptera att de dyker upp emellanåt men inte ge dem mer uppmärksamhet än så. Låt dem istället smälta bort, gå över. Som hon skriver i boken är det sällan vi minns några av dessa ur det undermedvetna sprungna tankar från gårdagen (däribland våra ”triggers”). Varför skulle då dagens tankar skilja sig från det? Låt dem komma men kliv inte på utan låt dem passera och försvinna, de har ingen egentlig makt över oss.
Cals bok återuppväckte och förstärkte min insikt om sociala mediers negativa inverkan, samt hur mycket nyttigare verklig mänsklig kontakt är och hur den aldrig kan ersättas av det förstnämnda. Pia gav namn åt och klargjorde ett förhållningssätt till mina tankar jag kanske varit diffust medveten om även tidigare men aldrig fått grepp om och genom detta gav hon mig ett lovande verktyg i jakten på lugnet.
För tidigt att säga varåt detta kommer barka men det känns lovande. Bara en sån sak att jag kunde sitta ner och i ett svep plita ner, med penna och papper, detta inlägg utan att alltför mycket klättra på väggarna, det känns bra. Det är också i sig två redigt intressanta böcker, så läs dem!