Jag finner ofta nu för tiden att stilhet ter sig närmast obehaglig för mig. Som att mitt sinne hela tiden längtar efter intryck, något att få fokusera på och döva de evigt brusande och bubblande tankarna inombords.

Så har det inte alltid varit. Jag minns hur jag som ung utan problem klarade av att spendera timtal i ensamhet och tystnad, längtade efter och drog mig till det, som någon sorts mänsklig introvert mal och självsamhet en starkt lysande la-… jag släpper den liknelsen innan den ger mig mardrömmar.

Nå, längtar efter det gör jag ännu men jag finner det svårt att hitta till. Utan kontinuerliga intryck i form av musik, video från antingen TVn eller Youtube, eller slösurfande på internet och sociala medier blir jag ofta rastlös och obekväm. Som att jag skyr att möta mina egna tankar.

Läs mer

Utanför fönstret öser regnet ner… inte ett väder som inbjuder någon egentlig energi eller lust att göra så mycket. Kanske är jag mest för bekväm.

Men så snart det slutat skall jag banne mig ge mig ut på en promenad med kamera i hand och få något utav denna lediga lördag! …kanske.

Jag övertänker saker för ofta; avstår att höra av mig till en vän och fråga om jag får komma förbi, skippar att gå på en föreläsning bland massa främmande människor, eller bara att ta en promenad med kamera i hand. Verkar man inte knäpp? Vad skall folk tro? Usch, det är blött och kallt. Så enkelt att hitta ursäkter att låta bli.

Är la som Ben Howard sjunger i den där låten (The Fear, reds. anm.), hur vi lever våra liv begränsade av rädsla. Men då blir vi, som han också sjunger, precis vad vi förtjänar att bli. Dvs; vi får det liv vi agerar. Inget ändras om inget ändras.

Någonstans har jag dock en spirande känsla att jag nog redan har alla verktyg och bitar av pusslet som behövs för förändring. Är just den där rädslan som spökar…

Ett paraply hade också suttit fint.