Visst är det skönt när tillvaron går långsamt? När det är tyst. Så tyst att det enda du hör är dina och kattens stilla andetag, samt de knäpp och knak ett hus ger ifrån sig när det finns någon som lyssnar.
Minsta rörelse ger ifrån sig ett eget frasande som tycks eka i tystnaden, varje doft framträder tydligare, doft av ceder från min penna.
Det är som att alla sinnen skärps, eller snarare så att äntligen får hjärnan andrum från alla konstanta intryck jag envisas att mata den med och istället tid över till att bearbeta allt det där andra, som alltid är där men glöms bort i vardagen och jäkten.
En flugas slöa surrande, en drömmande katts som sträcker på sig. Penna mot papper.
Jag behöver inget mer.