Idag förlorade jag en gammal vän.
Eller ja, jag hade sönder en pryl. Men är det inte så att vissa prylar växer på något vis och blir något mer än bara ett ting bland andra? Det blir nästan att man inte kan komma ihåg hur det var innan man införskaffade denna sak. Det blir något oumbärligt.
Detta jag har haft sönder är min Fujifilm X100. En kamera som när jag såg den för första gången, när bilder läckte på nätet, visste att jag skulle äga, den var så jäkla vacker. En kamera som jag nästan ångrade inköpet av efter jag fått den då den var alldeles för egen, långsam och osäker på autofokus, underligt beteende i mycket. Men med lite kärlek från Fujifilm i form av ny mjukvara och service så fann den sin plats. Även efter jag lyckades smälla den rakt i en stenhäll så fortsatte den leverera, om än med några nya ärr att bära.
I slutändan visade den sig vara den absolut bästa kameran jag någonsin ägt. Jag fick någon sorts instinktiv koppling till den, i hur den hanterades och i vad den levererade. Jag kunde alltid ta upp den och veta att jag kunde fånga bra bilder.
Nu är den död. Jag råkade tappa den i golvet och nu vill den inte längre starta. Jag är fullt medveten om att den ”bara” är en sak, men det gör fan ont. Mer än vad som kanske är helt hälsosamt. Särskilt när jag allt mer känner att prylar i sig inte ger någon glädje. Men detta jag menar med att vissa ting blir något mer, nästan en del eller förlängning av sig själv.
Jag skall testa mig på att skicka in den på service, men jag är rädd att det kanske kommer att kosta mer än vad jag har att lägga ut. Vi får se. Oavsett vad så är jag otroligt nöjd i att ha fått äga och använda den. Ren fotoglädje rakt igenom. Tack Fujifilm för att ni tog steget och gjorde en förbannat bra kamera.